Som t.ex EU-valets konsekvenser.
Så många människor som unisont höjde sina röster mot etaablessimanget, mot FRA, mot IPRED
Men för FRIHET, INTEGRITET,DEMOKRATI OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER.
I den bästa av världar är det JUST SÅ demokratin ska fungera och leva.
En demokrati och en frihet så många miljoner människor gett sina liv för, och som vi börjat ta för given.
Så är det inte längre.
När jag, som kommunledare för Piratpartiet i Vara, pratat med människor över 30 år förnekar dom nästan att min beskrivning av FRA-lagens och IPRED:s konsekvenser skulle vara sann.
Deras verbala utbrott lät ungefär såhär:
"Våra politiker skulle aldrig göra så"
"Vi är ju i Sverige, sådant händer inte här"
"Omöjligt"
"Du hittar på för att värva röster"
"Tror du på det där själv eller?"
"Du ljuger".
Det enda jag gjorde var att läsa lagtexterna/förslagen innantill och bad folk översätta språket till
"ren svenska".
Min egen spontana reaktion inför deras utbrott rädsla.
Inte för att orden i sig skrämde mig, inte heller dom som individer.
Nä, min rädsla kom sig av att så många inte förstod vad som håller på att hända med våra liv, värld och tillvaro.
vad hände med visionerna?
Vad hände med drömmarna om ett samhälle där alla skulle få finnas i frihet?
Inte bara som en paroll för en överfet partiledare ( för den oinvigde syftar jag på Göran Persson) som sa -"Alla ska med" och försökte se ut som han menade det.
Samma ledare som en gång i tiden deltog i början och utformandet av det som idag kallas FRA.
Men vad hände med dessa drömmar om det goda samhället, den trygga tillvaron, gemenskapens seger över egoismen och sist men inte minst : - vad hände med framtiden?
Jag drömmer fortfarande om detta.
Jag drömmer så intensivt, känner det så starkt att när jag möter denna stora okunskap och ovilja att förstå sammanhangen i vår samtid...då får jag en klump av obehag i magen.
En känsla som sprider sig i hela kroppen tänker jag tänker på mina barn, mina vänner och oss som folk i Sverige.
Till slut förstår jag att jag drömmer den olustiga drömmen om ett samhälle för alla.
Olustig blir den när jag möter människor som lever i konsekvenserna av våra handlingar.
Människor, inlåsta på servicehus och ålderdomshem som inte varit utomhus på flera år.
Barn som klumpas ihop på daghem.
Elever som i skolan har 46 vikarier på en termin.
Klasser som blir så stora att skolans mål om "varje individs unika behov" blir till ett hån mot en verklighet dom vistas i dagligen.
Arbetslöshet, social utslagning, politikiska reformer som bara har ett primärt mål.
ATT LAGSTADGA OCH FASTSTÄLLA NORMER FÖR DET SYSTEM VI LEVER I.
I vårt samhällsystem är det i första hand människorna som existerar för systemet, inte systemet för människorna.Det finns inte mycket utrymme i den politiska debatten som handlar om mänskliga behov kontra samhällsystemet.
Helt enkelt för att folk har blivit så indoktrinerade av systemet att det nästan känns pinsamt att ifrågasätta det.
Gråt, sorg, psykisk smärta, övergivenhet, ensamhet är inte saker som betyder någonting i det stora sammanhanget.
Men för den enskilda som drabbas av dessa ting blir det allt.
Det är ofta "dom svaga" som drabbas.
Dom som hörs minst men drabbas mest.
Vi har en enorm massa lagar och regler för hur länge vi ska tillåta djur vara ensamma.
Inget fel i det, men samtidigt accepterar vi att människor tillåts vara isolerade och ensamma i åratal.
Ingen som tycker fördelningen känns lite konstig?
I min dröm om ett samhälle för alla finns även dessa människor med.
Tystnaden är "öronbedövande" i den politiska och sociala debatten i Sverige.
Vad hände med drömmarna om ett samhälle för alla?
Vad hände med visionerna?
Var det bara illusioner för vi skulle ha något att hoppas på, medan makthavarna ändå
gjorde som dom ville?
Jag blundar för ett ögonblick, lyssnar på Pink Floyd och höra sången "Shine on your crazy diamond".
Är det galet att drömma?
Kan en enda människas hopp, dröm och längtan vara något verkligt i det stora hela?
Ibland kan det vara så, det har historien visat oss förut.
Den gemensamma mekanismen för många av vår historias samhällsomvandlare är att dessa människor förmått många att gå samman.
I gemenskap med andra kan en dröm räcka för att förändra ett helt liv.
Ibland ett helt samhälle.
I detta sammanhanget är jag ingen speciell, ingen som tror mig vara förmer än andra.
Jag är pappa till 3 barn.
Det är det bästa jag vet i livet.
Men jag drömmer ännu....även om det känns olustigt.
Jag drömmer ännu för i senaste EU-valet hände något nytt.
Även om dom etablerade partierna pratade om att "det har vi sett förut, se på ny demokrati och junilistan".
"Upp som en sol, ner som en pannkaka".
Men dom kan inte föreställa sig att många av oss, som röstade på Piratpartiet, har en helt
annan insikt om hur saker är.
Dom kan inte heller se eller förstå att dom själva är en del av grundorsaken till att vår demokrati och frihet är hotad.
Och varför skulle dom?
Dom är vana vid att göra som dom vill.
Men jag fortsätter drömma den olustiga drömmen om ett samhälle för alla.
Helt enkelt för att jag inte kan låta bli.
Inlägg
